Foto
Det är ju inte speciellt svårt att bli fotad, bara stå där och försöka se glad ut, hur svårt kan det vara. Svaret är jättesvårt
eller kanske mer åt det olidliga och smärtsamma hållet. Det börjar lite rart och putti nuttit där ni står uppställda bredvid
varandra, tittar varandra djupt i ögonen och håller varandra i handen medan kameran smattrar iväg sina bilder. När du tror att
fotosessionen är över uppfattar du en diskret nickning mellan fotografen och bruden, sedan tar allt en helt ny vändning.
Nu skall du ligga ner medan hon står med foten på dig som en segertrofé.
Du får stå tio meter bakom henne då kamerans fokus är
på henne syns du endast som en suddig bakgrundsfigur (bäst att du lär dig nu när du är gift).
Du får klättra upp i träd och
när ”lilla frugan” glatt drar ner dig så fotas det för fullt då du är på väg att kraschlanda rakt ner i marken, fotografen
kluckar av skratt medan han utropar ”en gång till”.
Detta håller på i all oändlighet med en tillsynes intet sinande ström av
sadistiska och förnedrande uppslag. När du försöker säga stopp kommer frugan med sitt ”Snälla, det är ju våra bröllopsfoton,
det skulle vara så roligt att ha, lilla gubben” och så blinkar hon med sina rådjursögon. Det enda du hör är hur kameran tuggar
för fullt medan fotografen får dig att stå i positioner som skulle gjort en mästare i yoga helt ledbruten, vad står man inte
ut med för att förnöja det lilla livet.
Förnedringsfotograferingen har fått ett ansikte – Ditt.